Universitetsavisa
10.12.2016
När jag ser tillbaka på min egen akademiska livsbana, minns jag mest av allt leken. I de tre tidigare inläggen i den här serien har jag skrivit om forskning som karriär och som kall.
Den här gången vill jag ta upp en aspekt som ofta nämns i förbigående men som vi sällan reflekterar mer systematiskt över - att forskning kan uppfattas som ett slags lek.
Les merLocus classicus för det slags reflektioner är den nederländske kulturhistorikern Johan Huizingas bok Homo ludens (sv. övers. Den lekande människan, 1945). Huizinga menar att leken genomsyrar kulturen - den finns som en komponent inom så olikartade områden som konsten, litteraturen och filosofin, till och med inom rättsväsendet och krigskonsten. Men även om leken finns nästan överallt så är den inte nödvändig. Den har ingen funktion, den är inte till för något annat, varken uppfostran eller ekonomisk växt eller ett bättre samhälle. Den bara är.
Det är faktiskt bara inom ett enda viktigt samhälls- och kulturområde som Huizinga menar att leken inte har någon större betydelse - och det är inom vår tids forskning och vetenskap. Fram till tidi
